Lotta Edholms marsch genom institutionerna

En upprörd lärare på Vänsterpedagogerna kunde under påsk avslöja att stora neddragningar väntade på många förortsskolor, det vill säga de kommunala skolor som är i störst behov av lärartäthet och små elevgrupper.  Den offentliga kritiken var att vänta liksom en efterföljande debatt. Det rörde sig ju om en frappant klasskillnads- och segregationspolitik märkbar över hela staden som fordrade sin genomlysning. Så resonerade rektorer som förberedde sig och sin personal på journalisternas anstormning. Så resonerade även vi på Vänsterpedagogerna och gick därför ut hårt med historien med vissheten om att vi inte skulle behöva fäkta mol allena.

Bakom neddragningsbesluten stod utbildningsnämnden och dess ordförande Lotta Edholm. Hennes mål var inte att diskutera konsekvenserna av den borgerliga skolpolitiken med meningskritiker, bara att genomföra den till varje pris. Och summerar man resultatet får man konstatera att Edholm drog det längsta strået. Det blev en initial intervju i Sveriges Radio runt årsskiftet där hon helt dementerade det faktum att det nya sättet att fördela det socioekonomiska stödet innebar katastrofbudgetar för resurskrävande skolor. Därefter uppstod förvirringen, uppsägningarna och medieskuggan.

På de skolor som gick back (med 4-7 miljoner kronor 2011) satte övertalighetsprocesserna igång. Tjänster drogs in och personal lasades ut. De konsekvenser som Lotta Edholm likt strutsen i sanden, förnekade som rena fantasier, blev en hård verklighet för de uppsagda. Journalister från lokaltidningar som Mitt i och Södra sidan försökte utföra sina demokratiska plikter men fick svårt att skriva om händelsen: Lotta Edholm gjorde sig oanträffbar och skolborgarrådets blånekande pressmeddelande som påstod att inga pengar fattades skolorna gjorde att debatten kom av sig. Rektorerna följde lydigt Lotta Edholms exempel, gjorde sig så oanträffbara som möjligt och lämnade inte ut tertialrapporterna. Till journalisterna sa de att budgeten var i balans och om vissa nedskärningar gjordes hade det helt naturliga förklaringar inom ramen för årskullarnas kvantitativa variation. Med andra ord fanns det inga förutsättningar för en journalistisk berättelse som ville belysa orsak och verkan, och absolut ingen som kunde urskilja en ideologisk tendens i politikernas beslut. Vad som återstod var en oförklarlig verklighet av plötsligt fattiga skolor i förorten och resursstarka skolor i rikare distrikt.

Ett nytt och bättre fördelningssystem

Det är en enorm skillnad på högerns utfästelser och konsekvenserna av deras politik – både i landet i stort och i enskilda kommuner. Förklaringen är att deras maktansvar och ideal naturligt har begränsat sig till kontrollen av opinion, disciplineringen av anställda (ofta i god samverkan med facken), och tillkämpandet av röster via propaganda och pr.

Den 16 juni släppte utbildningsförvaltningen tjänsteutlåtandet ”Förslag till förändringar av kriterier för socioekonomisk tilldelning i skolan”. I samband med den bedyrade Edholm att frågan nu var löst och att skolor med behov kommer kompenseras successivt. Man kunde även läsa om detta i DN. Men tjänsteutlåtandet är en katastrof om utbildningsnämndens ordförande vill påskina att skolorna nu återanställer lärarna som sagts upp. Det kan inte nog understrykas att indragningen av lärartjänsterna står fast och förutsättningarna för den likvärdiga skolan fortfarande är satt ur spel i Stockholm. Dokumentet fyller däremot en propagandistisk funktion att stärka vissa föreställningar i folklagren, så som högerns rättvisepatos och vurm för demokratin.

Huvudlinjen i utlåtandet är att först och främst underkänna det äldre generösare fördelningssystemet och lyfta fram det nya förslaget som mycket rättvisare, effektivare och (mellan raderna) mindre resurskrävande. Handläggarnas argument konstaterar i korthet att bedömningen förr grundade sig på följande schablonartade variabler: (1) utländsk bakgrund, (2) vårdnadshavares utbildningsnivå och (3) vårdnadshavares inkomst. Dessa tre viktades sedan mot en skolas samfällda elevunderlag. Nu anser man att metoden inte tillfredsställande nog ser till individens behov och således är orättvis. Förändringen i det nya systemet handlar om att variablerna delas upp ytterligare i underdivisioner som sedan viktas mot varje enskild elev. Tanken är att möjliggöra specificering av stödet så att varje slant kommer till ”effektiv” användning, skräddarsydd till varje enskild eleven.

Läser man dokumentet noga framgår det att talet om ”effektivitet” är en förskönande omskrivning för det mer kris-associativa ordet åtstramning. Även om den nya bedömningsmallen är tänkt att omöjliggöra ett resursslöseri finns skäl att reservera sig för löftet (även för de av oss som begåvats med en blind tro på borgerlig skolpolitik). Det berg av byråkrati som en utredning av varje enskild elevs socioekonomiska situation innebär kommer bli enormt. Vid det berget överlåts dessutom bedömningsansvaret till lärarna. Handläggarna betonar nämligen vikten av att  resursfördelningen anpassas till de ”lokala villkoren”. Frasen kan egentligen betyda vad som helst, men vill nog framför allt markera att ansvaret absolut inte ligger på utbildningsnämndens bord. Med samma ansvarsbefriade plan för ögonen åberopas högerns kampfras individrelaterad bedömning för att hävda att rättvisa endast kan uppnås om man utgår från varje enskild elevs behov, vilket lättast görs om den bedömningen läggs på den lokala enhetens personal.

En motsägelse med den hårt individinriktade modellen (här kallad ”flernivåmodell”) är givetvis svårigheten att värdera elevens behov. Variablerna är för många, individerna likaså och skolornas organisation för slimmad.  Dessutom finns det inte något stöd i tjänsteutlåtandet för att varje elev får vad den kostar (om en utredning överhuvud kan göras det vill säga). Bedömningen må vara riktad till enskilda individer men det socioekonomiska stödet som skolan erhåller för att garantera elevens måluppfyllelse försvinner i den allmänna budget som finansierar löner, hyror och andra omkostnader.

Slutsatsen är att den nya modellen – bortsett från de snålt tilltagna resurserna – innebär en hårdare granskning av varje enskild elevs grund till tilläggsstöd. En granskning som lätt kan ta sig uttryck i ett direkt ifrågasättande när bilden av elevens situation blir för komplex. Kort sagt har man gått från ett generöst socioekonomiskt stöd till ett individkontrollerande system som riskerar bränna ut personal och stressa elever.

Men alla uppenbara svagheter till trots är Lotta Edholm noga med att betona att den nya modellen för socioekonomiskt stöd kommer att genomföras. Därefter ger hon sig själv sista ordet i en diskussion hon kvävt i sin linda genom att försäkra oss om att reformen innebär en successiv ”kompensation” till de skolor som drabbats av neddragningar detta år.

En kulturrevolution från höger

Sedan åren efter högerns tillträde i riksdag och stadshus har anställda inom Stockholms stad fått orientera sig i ett alltmer privatiserat landskap där exponeringen för reklam och rent propagandistiska pappersprodukter utgör regel snarare än undantag. Tjänsteutlåtandet ovan är ett exempel, men det kan vara värt att nämna andra påfallande ideologiska tecken i tiden. Lotta Edholms utnämningar av ”raketskolor” och ”skolor i världsklass” måste ses som ett sätt att införa ett kärvare kapitalistiskt klimat baserat på differentiering och gradering av både skolor, lärare och elever. Den svarta T-shirten med det värderande trycket Jag arbetar i Sveriges kvalitetskommun är ytterligare ett exempel på att man passerat gränsen för samhällsinformationen för en offentlig kommunal verksamhet. Det ”entreprenöriella (sic) lärandet” som Lgr11 fordrar att vi ska förmedla till elever riskerar att fjättra både undervisningen liksom synen på kreativitet vid marknadskapitalistiska dogmer. Alla dessa fenomen måste ses som (kontra)revolutionära uttryck för en högerradikal offensiv som vill spränga de barriärer (normativa och juridiska) som tidigare hindrat möjligheten att frigöra kapital och öka exploateringsgraden.

Mest märkbart blir högerns angrepp på lönearbetarna själva. Man riktar sina historiska särskiljevapen mot utbildningsbranschen i syfte att disciplinera arbetskraft: elever ska betygsätta lärare, elevpopularitet ska vara lönegrundande. Det ska nämligen skiktas inom kåren så att effektiviteten ökar och lönerna kan pressas ner. Även Lotta Edholms önskan att nolla ett stort antal behöriga till förmån för märkbara lönepåslag åt företrädelsevis lojala arbetslagsledare och dylikt är en del av disciplineringsprocessen. Här räcker tydligen inte införandet av icke-legitimerad arbetskraft (via lärarlegitimationen).

En för Edholm mindre smickrande jämförelse (om än genealogiskt riktig) i sammanhanget är att liknade ledarskapsmetoder är vanliga i högerextrema kretsar. Nationaldemokraterna och deras chatforum nordisk.nu är baserad på de favör- och rankningssystem som Lotta Edholm i princip vill realisera. Här följer ett utdrag ur Mats Delands (red.) Det vita fältet – samtida forskning om högerextremism, en intressant exposé över nutida fascistiska företeelser i Sverige. Utdraget skildrar den ledarskapskultur som är vanlig i dessa grupper. Med viss förståelse för att somliga kan uppleva att kopplingen till läraryrkets nutida organisationsformer kan verka sökt tror vi ändå att många lärare känner igen sig i despotin i metoderna som används för att disciplinera underordnade i fascistiska kretsar. Jag har tagit mig friheten att korta ner stycken och utelämna artspecifika begrepp som inte hör hemma lärarvärlden. Detta ändrar dock inte  betydelsen:

”Trots att formen är helt annorlunda än 1930-talets nationalsocialistiska partier, försöker Nordiska förbundet liksom de skapa en strikt intern hierarki mellan medlemmarna, med samma målsättning: att tillämpa ”ledar- och ansvarsprincipen”.

Forumet (Nordiska.nu) innehåller internt ett helt system med belöningar, titlar, utmärkelser och bestraffningar. Varje medlem ges en position, sedan kan man avancera eller – om man fått straffpoäng – reduceras till ”träl”. Straffpoängen utdelas av administratörerna. Dessutom uppmanas alla medlemmar att delta i att betygssätta varandra genom att ge positiva eller negativa ryktespoäng. Första delen av forumet är en elitdel, som enbart utvalda medlemmar kan använda, men som är öppen för alla att läsa. En av skaparna förklarar: ”Idavallen kan ses som vår spjutspets, en sylvass sektion som bidrar till att höja nivån på hela Nordisk.nu. Dels genom att redan befintliga medlemmar inspireras av innehållet samt pressas att själva prestera bättre för att få tillträde till Idavallen”

Detta är inte så märkvärdigt om man betänker att det trots allt är på arbetsplatserna som den ideologiska och nu starkt pro-kapitalisitiska fostran av vuxna människor äger rum. Ett fogligt förhållningssätt till auktoriteter, ett socialt klimat där arbetaren externaliserar sitt överjag är en idealisk miljö för chefer som vill internalisera sina egna värderingar och intentioner hos varje anställd individ. Den här käckt pådrivande Tro-alltid-på-din-överordnade-aldrig-på-dig-själv-mentaliteten skapar en alienerande vardag för många lärare .

På ett metaplan hovrar också nya begreppsdefinitioner. Vi förväntas allt oftare relatera till elever och föräldrar som ”kunder” eller ”brukare”, och i tider av neddragningar hör man ofta ledningen understryka vikten av ett ”vi” som ska jobba tillsammans mot ”ett gemensamt mål”. Målet är alltid att marknadsföra skolan. På så sätt görs reklamen, och den offentligt tillrättalagda bilden av skolan till garanten för bevarandet av jobben. Att vända sig till media för att berätta om missförhållanden, hävdas i konkurrensens namn som ett direkt tjänstefel. Ett sista exempel på högerns krav på acceptens för deras spelregler är definitionen på själva kommunen. De som stirrat ner i floden av offentliga handlingar har kanske noterat att det allmännyttiga begreppet ”kommun” allt oftare har ersatts med det civilrättsliga begreppet ”koncern”. Juridiskt sett definierar åtminstone Stockholms stad sig själv som ett privat bolag idag, med allt vad det kan komma att innebära för meddelar- och yttrandefriheten i framtiden.

Under 90-talet möttes lärarnas försämrade arbetsvillkor och skolornas kommunaliseringen av högljudda protester. På den tiden hade arbetarnas position ännu inte försvagats. Nu är det däremot märkligt tyst. Ett lokalombud för Lärarförbundet som Vänsterpedagogerna talade med under löneförhandlingarna i våras uttryckte stor beundran för rektorernas motvilja mot att lönemässigt ”nolla” lärare inför denna förhandling. Trots att ombudet visste att draget var rent taktiskt var hans stöd för rektorerna orubbat och han ansåg också att hanteringen av neddragningarna hade skötts professionellt av den anledningen att rektorers invändningar mot “det nya sättet att fördela det socioekonomiska stödet” kunde kosta vilken rektor som helst sin befordran. För en facklig representant tedde sig den undfallenheten inte alls främmande, avlönad som han var av sina medlemmar, beroende som han var av en klädsamt samarbetsvillig attityd till chefen. Kanske är det stora bekymret för lärarkåren just nu fackens tre allvarliga tillkortakommanden: 1) deras oklarhet över vilken planhalva de spelar på, 2) deras mottaglighet för kapitalets ideologi och 3) deras historielöshet i förhållande till arbetarrörelsens kamp.

Marschen genom institutionerna

Lotta Edholms ordförandeskap och hennes sätt att konstruera retoriska skrivelser (hellre än att svara på journalisternas frågor) måste ses i ljuset av ett slags högerns kulturrevolution där man sorgligt nog tillgriper vänsterns 70-talsmetoder influerade av marxisten Antonio Gramsci (eller åtminstone tillgriper de metoder som högern hävdar att vänstern tillgrep under 60-70 talen). Gramscis modell (enligt högern) gick ut på att vänstern först skulle förankra sina värderingar på institutionerna, för att sedan realisera ideologin parlamentariskt: Man ville således få folk verksamma inom samhällsbärande institutioner att tycka att t ex sjukvården skulle vara en allmännyttig rättighet, liksom skolan likvärdig och skattefinansierad, att kvinnors rätt i arbetslivet skulle ses som lika självklar som mannens, att en generös abortlagstiftning var viktig, att förbud av sexköp var ett måste liksom begränsningen av vinstdrivande privatiseringar, et cetera.

Detta och lite till kom att kallas för vänsterns marsch genom institutionerna. Skillnaden är att när högern (med Lotta Edholm i spetsen) nu gör sin marsch genom skolkorridorerna ersätts mycket av den humanistiska värdegrunden med vinstmaximering, en utilitaristisk syn på kunskap – och definitivt försämrade arbetsvillkor för lärare.

Det är möjligt att vänsterns försök att bygga ett humant samhälle inte var hundraprocentigt lyckad och att kampen för en välfärd för alla är långt ifrån avslutad. Problemet idag är att vänstern inte “marscherar” i de sektorer där de behövs och att de rörelser som reser sig mot högerideologins förtryck (i Grekland, Spanien, Italien, Libyen etc.) inte kan garanteras några segrar eftersom vi inte längre har den ideologiska makten över institutionerna, och framför allt saknar det nödvändiga inflytandet över arbetsplasternas organisering.

De förändringar i synsätt som nu bland andra Lotta Edholm trummar igenom blir ett vanställt eko av vänsterns stora revolutioner, eller som högerns främste vederläggare konstaterade:  ”Great historic facts and personages recur twice. Once as tragedy, and again as a farce”*. Tecknen tyder på att Edholm (och hennes höger) står för farsen, om än en direkt illvillig sådan som vi lärare måste göra upp med om vi inte vill förlora allt vad arbetarrörelsen en gång vunnit åt oss.

 

*Inledningen till Karl Marx’ monografi över arbetarklassen respektive borgerlighetens revolutioner i Frankrike 1848-1851. (The Eighteenth Brumaire Of Louis Bonaparte)

Så får du en lön i världsklass

“Skickliga Stockholmslärare ska få högre lön när deras elever presterar bra. På fyra skolor kommer lärare som lyfter skolresultaten trots tuffa utmaningar att premieras. ”Detta är lite osvenskt, men ett första steg att hitta en annan väg för lönespridning bland lärarna”, säger Christer Oja.” (DN, 21/4)

 

När man tar upp tidningen från hallgolvet på skärtorsdagsmorgon så drabbas man av en smärre chock. Nu ska vi lärare sätta höga betyg och därmed få högre lön. Är det ett försenat aprilskämt? Nej, det kallas ökad måluppfyllelse och är ett led i Stockholms stads satsning på lärare. Vi arbetar som bekant alla i en skola i världsklass.

Hur har detta kunnat ske? Har båda samverkansfacken gått med på det här helt utan protester? Jag trodde i min enfald att detta var något som endast friskolorna sysslade med.

Att reformerna dessutom ska införas på skolor som premieras för att de håller budget säger ju allt om den agenda som den sittande makten i stadshuset har.

I artikeln i DN på torsdagen den 21/4 nämns ingenting om det faktum som jag vet gäller åtminstone för en av skolorna. Den skolan håller budget men till vilket pris? En psykosocial undersökning som nyligen har gjorts på skolan visar på stora brister: personal som mår dåligt, har sömnsvårigheter och visar andra symptom på svår stress, en skolledning som konsekvent vägrar svara på frågor från personalen, obefintlig facklig representation. Skolan saknar dessutom en fungerande elevvård, inga speciallärare, ingen kurator osv. Hur kan detta vara något som ska framhållas som ett gott exempel?

Varför är vi lärare så tysta, varför hörs inga kritiska röster? De lärare som kommer till tals i artikeln känns inte helt omdömesgilla: ”Det här motiverar oss till att jobba ännu hårdare.” Jag vet inte hur det är med dem men jag arbetar i alla fall redan på gränsen av min förmåga. Att jobba ännu hårdare är för mig inget alternativ. Ska vi aldrig få något erkännande för det vi redan gör? Undervisningstiden ökar, likaså kraven på  dokumentation. Krävs det att vi ska ”jobba ännu hårdare”?!

Vad gör lärafacken? De har bundit ris åt sin egen rygg genom kravet på ökad lönespridning och individuell lönesättning. Jag vågar knappt skriva det men snart återkommer väl den gamla idén om att elever ska sätta betyg på oss och vi ska få lön därefter.

Till saken hör också att staden vill hålla ett medvetet fokus på allt positivt som de styrande anser sig göra för skolorna. I media släpps inte röster fram som visar på de konsekvenser som dagens politik får: ökad segregation, minskad satsning på ytterstadsskolorna, färre lärare som ska genomföra samma slags arbete, dokumentation och kontroll in absurdum. Eleverna blir inte automatiskt bättre för att man kontrollerar dem oftare.

I artikeln i DN hävdas att anledningen till att man vill lyfta fram de skolor som man har valt ut är att dessa når höga mål trots sina förutsättningar. Jag vill hävda att om man ser till ovan nämnda skola så är det anmärkningsvärt att så många elever får betyg överhuvudtaget med tanke på skolans förutsättningar. Personalen mår dåligt, många slutar och personalomsättningen är hög, det saknas specialpedagoger och EHT-arbetet är i det närmaste obefintligt. Är detta något eftersträvansvärt? Att skolan och dess personal ska pressa sig till sitt yttersta få att nå rimliga resultat. Är det detta som Stockholms stad vill premiera? Ja, jag tror att det är precis det de vill. Driva skolor med minsta möjliga marginal, med minsta möjliga antal anställda och maximal effektivitet.

Så kära kollegor le lite så där härligt ”osvenskt”, tänk positivt och kör dig själv rakt in i väggen. Det är en utmaning och kanske får du till och med löneförhöjning på kuppen.

And when the shit hits the fan?

Den svenska skolans svar på Bernie Madoff

Den borgerliga ledningen, med skolborgarrådet Lotta Edholm i spetsen, har nu inlett något som liknar ett generalangrepp mot skolorna i Stockholms mest utsatta områden. Det socioekonomiska stödet – så avgörande för förorternas kommunala enheter – har mer eller mindre strypts. Berörda rektorer kan nu redovisa astronomiska minskningar i anslagen på mellan 7 och 8 miljoner kronor. Skolborgarrådet gjorde sig icke-anträffbar för en kommentar i veckan, men lät pressekreteraren meddela att allt var ett missförstånd.

Jag blev uppringd av en journalist i fredags, just som jag skulle smälla igen klassrumsdörren för påsklov. Vad hon hade att berätta påminde mig om den verklighet jag just då ville ta semester ifrån. Borgarnas angrepp på allt som liknar en likvärdig skola, deras aktiva skapande av klassmotsättningar och barnfattigdom.

Journalisten hade blivit tipsad att ringa och förhöra sig om anslagen till Stockholms skolor för kommande läsår. Jag tänkte först att hon måste vara desperat för en lärare befinner sig alltid längst ner i skolans hierarki när det gäller åtkomsten av nödvändig information. Svaret på frågan varför det är så är lika insnärjt i kårens traditionsbundna konservatism som rektorernas småskoleauktoritära hantering av sina anställda. Det känns därför nödvändigt att titta lite närmre på management och ideologi innan vi går vidare med historien.

 Lärare utgör en så lojal och passiv kår troligtvis på grund av bristen på inflytande och makt. Vi förväntas lita på skolchefer som selektivt delger knapphändig information med argumentet att de själva vet väldigt lite eller döljer vad som är i görningen för att inte väcka någon proletär arbetarilska. Den där (falska) omtanken och (spelade) välviljan hos våra skolchefer räcker ofta för att kåren ska känna tillit och hålla sig lugn.

Men otryggheten i yrket råder (ofta i sällskap med en bristande självkänsla hos många lärare) och den befästes också ideologiskt genom en rigid regementsordning bestående av rektorer, arbetslagsledare och lärare. Hierarkin speglas i lönekuvert och förmåner, och otryggheten genom medias hets mot lärarkåren i stort – nyligen i Zarembas hyllning till ”den katederundervisande läraren” i DN. Men facken spelar också en viktig roll. De centrala ombudens ofta långvariga och goda relation till rektorerna samt ”samverkansklubbarnas” slutna rum, är något många lärare har dåliga erfarenheter av; erfarenheter som vittnar om ett undermåligt personalinflytande. Och sett i det stora hela lider den kommunala skolan just av ett enormt underskott på öppenhet och demokrati – trots den borgerliga maktens vurm för densamma.

Lärare får gärna vara arga och upprörda på allt möjligt mellan himmel och jord (som t ex Metta Fjelkner så ofta är) men får sällan inflytandet och insynen som krävs för att delta i en jämlik diskussion på arbetsplatsen. Rädslan för, och ansvarsöverlåtandet till ledning och ombud gör kåren foglig, lätt att hantera i konflikter som rör löner och förlängning av arbetsdagen. Procentuellt sett är kåren uttalat konservativ och skriver under på många av  de högerpopulistiska reformer som skapar segregeration och sänker lärarnas trovärdighet.

Svaret på frågan varför så många lärare bekänner sig till klassintressen som inte gynnar dem själva kan knappast sökas i kårens låga löner eller bristande inflytande. Klassidentiteten känns konstruerad och är en produkt av en otrygg arbetsmiljö där karriärmöjligheter är betingade av lojalitet och där vi å ena sidan är hänvisade till en maktordning styrd av formella och informella ledare, å andra sidan till borgerliga fackföreningar vars politik många gånger ensidigt gynnar arbetsgivaren.

*

Den där föreläsningen höll jag inte för journalisten. Hennes ärende gällde ju inte lärarkårens ideologiska vilsenhet direkt. Istället ämnade hon briefa mig om ”katastrofläget” hon fått nys om och hoppades kanske att jag  kunde spela det upprörda offret: läraren hotad av ögonblicklig och plötslig övertalighet: en trippat echaufferad Metta Fjelkner på antidepressiva medel, något i den stilen.

Hon undrade med viss förväntan om jag var nyanställd. Jag satt dock säkert som trollet och gjorde henne kanske besviken eftersom hon behövde den drabbades vinkel på artikeln. Vi  övergav omsider tabloidernas dramaturgi och pratade istället om artikeln och hennes svårigheter att göra sig en överskådlig bild av neddragningarnas omfattning.  Hon sa att hon inte skulle kunna publicera något så länge cheferna på olika nivåer inom Stockholms stad gav så diametralt olika svar och vi kunde inte låta bli att tycka mängden desinformation mer liknade ett avsnitt ur The Wire än en trist historia om tvungna nedskärningar i kommunen.

*

För att göra journalistens historia kort: Strax innan rektorerna släpper sina tertialrapporter efter påsklovet blir skolborgarrådet Lotta Edholm plötsligt väldigt onåbar. Finns det ett samband? Det ryktas att det socioekonomiska stödet kraftigt ska reduceras för många kommunala skolor i förorten, och vår journalist vill få ryktet bekräftat eller dementerat av den högsta ansvariga. Efter flera försök att nå Lotta Edholm för en kommentar meddelar tillslut hennes sekreterare att endast ”EIBAS-pengarna” (elever i behov av särskilt stöd) ska minska – och bara för vissa skolor, vilket resulterar i en marginell förlust på ynka 300 000 (knappt en tjänst).

Men när vår journalist tar kontakt med berörda rektorer i västerort och söderort berättar de en annan historia: att skolorna har fullt upp med att säga upp personal till följd av drastiskt minskade anslag. En rektor låter avslöja att det snarare rör sig om en minskning av budgeten på 7 miljoner kronor(!) (drygt tio tjänster och ett totalt inköpsstopp för år framöver). Andra enheter är ännu värre drabbade. Konfronterad med de siffror och potter som Lotta Edholms sekreterare angivit suckar rektorn och säger: ”Skolborgarrådet blandar medvetet päron och äpplen. En likvärdig skola är inte längre möjlig med den här resursfördelningen. De begränsade anslagen drabbar ju knappt innerstadskolorna eftersom de varken har samma behov av socioekonomiskt stöd, hemspråks- och EIBAS som vi. Tack vare dessa öronmärkta pengar har vi finansierat verksamheten när elevunderlaget krävt det. Nu är det slut med det.”

*

Påståendet att Lotta Edholm och hennes anhang ägnar sig åt en ideologiskt styrd slakt av förortsskolorna utan historisk motsvarighet – i en tid då staden dessutom paradoxalt nog går med vinst, är inte en överdrift. Överskottet, liksom i fråga om nämnda skolors plötsliga underskott – följer en väldigt tydlig logik: den att systematiskt vilja berika näringslivet med offentliga medel. Aldrig har Stockholms stadshus satsat så mycket på kortsiktig vinstmaximering genom utförsäljning av daghem, hemtjänst och köpcentra till privata näringsidkare. Följden har blivit sänkta löner för anställda, och i många fall en tvivelaktig verksamhet. Nu är det de tärande förortsbarnens tur att offras på det altaret.

Bredängskolan, Rinkebyskolan, Lillholm, Sätraskolan,  Bredbyskolan m fl pressas med sina budgetunderskott mot alternativen nedläggning eller ombildning. I en första fas kommer elever (med störst resursbehov och lågt engagemang hemifrån) slås ut av det vikande stödet. I fas två lämnas de åt profithungriga skolföretag när ombildningen till friskolor är ett faktum. I dessa “kunskapsfabriker” kommer sedan samhällets reservarmé produceras en masse för Sveriges alla låglönejobb, och varken föräldrar eller lärare kommer att klaga – på skolan. Omsättningen på “odugliga lärare” däremot kommer givetvis vara hög i en miljö där kunderna bestämmer  villkoren och företaget är gud. Men kritiken mot verksamhetens spekulativa vinstmotiv och exploatering uteblir – sånt sätter ju den privata sektorns krav på anställdas lojalitet stopp för.

Parallellt med denna dystopiska verklighet lever en utopisk dröm om folkhemmet och en god kommunal standard vidare i högerns propaganda. Korvgrillningen på stadens öppna parklekar är ett självklart helgnöje för unga moderatfamiljer och Stockholms invånare är nöjda med sin rena och fräscha stad. Hos Lotta Edholm och Sten Nordin skönjer man en bergfast tro på god kommunal service – men på deras egna perversa villkor förstås: Fungerande kommunala skolor ska vara en realiserbar dröm  – för barn med rika föräldrar i innerstan.

*

Slutligen. Beklagligt i den här historien är hotet mot meddelarfriheten: journalisten (som sabbade mitt påsklov) kan för närvarande inte få ihop sin artikel på grund av att Lotta Edholm mörkar och ljuger. Lika allvarligt är det faktum att rektorerna har beordrats att inte ta strid. På den punkten har utbildningsförvaltningens chefer varit tydliga mot sina närmast underordnade. Att det förhåller sig så avslöjade min chef i ett svagt ögonblick denna dystra fredagseftermiddag innan påsk. Jag antar att han ville vinna sympatier hos en av sina mest kritiska medarbetare, men väckte snarare förakt med sitt koketterande över “vår kollektiva olycka”. Vems olycka?

Jag vet att många rektorer har försökt i det närmaste uppvigla lärarna i den här frågan – för att sedan själva hålla väldigt låg profil. Vissa kollegium har också lydigt skrivit protestbrev, vilka samtliga enkelt avfärdats med samma bekanta tystnad av Lotta Edholm.

Man bör fråga sig om rektorernas vädjan till lärarna att visa civilkurage och protestera ska tolkas som en chevaleresk handling eller bara som  extremt egennyttigt. Trots allt är det rektorerna – skolcheferna som håller i budget och fördelar arbetet – som främst bör ta striden mot skolborgarrådets fördelningspolitik – inte vi. Men de håller käft för att slippa petas från sina (förmånliga) chefsuppdrag.

Lärare däremot kommer att avskedas big time denna vår och den likvärdiga skolan sättas ur spel. Vad skickar rektorernas defaitism för signaler, och vad säger den om ledarskapskulturen och öppenheten i kommunen? Är det lojaliteten till beslutsfattarna som ska väga tyngst när inhumana eller grovt felaktiga prioriteringar verkställs på central nivå? Rektorernas stillatigande inför Lotta Edholms lekfullt administrerade slakt vid skrivbordet blir en moralsaga om att aldrig ta strid, detta dedikerat till en redan auktoritetsstyrd och passiv lärarkår.

Så när “the shit hits the fan” – kommer vi då låtsas att det regnar? Det skulle inte förvåna mig, men det vore så synd (för mänskligheten).

Utbildning för vem?

Den nya gymnasiereform som lanserats till hösten får nu intressanta konsekvenser för skolorna då det visar sig att allt färre elever söker sig till yrkesförberedande linjer. Detta har givetvis att göra med ökad konkurrens mellan ett alttför stort antal skolor på grund av den absurda avregleringen av den svenska gymnasieskolan, samt minskade kullar, men också på att man från hösten numera inte får högskolekompetens från de yrkesförberedande linjerna, vilket verkar medföra att elever som har möjlighet att välja studieförberedande linjer väljer sådana.

Så vilka kommer då att gå de yrkesförberedande linjerna? Ingen verkar veta. Det verkar som tanken är att de elever som är behöriga till yrkeslinje men ej till högskoleförberedande linje skall kunna läsa upp sig till behörighet för högskoleförberedande linje, men de som saknar behörighet till även yrkesförberedande, alltså de elever som tidigare i stor utsträckning gick Individuella programmet, skall pressas ut på arbetsmarknaden så fort som möjligt. Det programinriktade individuella valet, som skulle kunna ge dessa behörighet till yrkesförberedande linje, måste inte erbjudas av kommunerna. Kanske är det tänkt att denna reservarmé av “onyttiga” ungdomar skall ut på arbetsmarknaden, lejas ut via bemanningsföretag och dämpa lönerna?

Vänsterpedagogerna vidhåller att skolans problem inte ligger i de invividuella elevernas eller lärarnas “kompetens” utan i det klassamhälle som vi lever i, och att de elever som drabbas värst av klassamhället skall kompenseras med extra stöd under sin skolgång och att de skall kunna få gå i skolor med hög lärartäthet och en trygg studiemiljö. Visst finns det många elever som skulle tjäna på att få gå direkt från skolan till ett tryggt och meningsfullt arbete med goda anställningsförhållanden och en rimlig lön, med goda möjligheter till att senare i livet komplettera sin utbildning genom vuxenutbildning, men det är knappast vad som kommer att erbjudas.

För en skola för alla!

Legitimerade lärare, legitim legitimation?

Den 2 mars antogs regeringens förslag om lärarlegitimation för förskollärare och lärare, och redan nu börjar de första problemen visa sig. Tusentals lärare som inte har brytt sig om att ta ut sin examen, eftersom det inte har varit relevant för deras anställning eller yrke, kommer vid legitimationens införande inte att på ett enkelt och smidigt sätt kunna få ut sina legitimationer. Här har vi alltså en stor grupp lärare med utbildning men som fortfarande räknas som “obehöriga”.

Lärarlegitimationen har länge varit en fråga som lärarfacken har kämpat för, antagligen så länge att man nu måste acceptera en legitimation, oavsett hur reformen är utformad. För legitimationen, som den ser ut idag, kommer knappast att stärka lärarnas ställning, och allra minst i förhållandet till arbetsköparna. Sverige har idag ett av världens mest avreglerade utbildningsväsen, där en ständigt växande del sköts av privata aktörer, och att lansera ett system där en av de viktigaste delarna, provåret, helt lämnas till de som har ett intresse av att köpa in arbetskraft till lägsta möjliga pris är ju lite som att lita till att samma marknad som tjänar astronomiska summor på en klimatförstörande verksamhet skulle kunna lösa klimatfrågan. Och det gör väl ändå ingen, eller hur?

Lärarlegitmationen måste ses i samma ljus som försämringarna i A-kassan och utförsäkringar, som ett led i en mycket medveten politik att skjuta över strukturella problem på den enskilde arbetssäljaren och att fokusera på dennes “förmåga” och “attityd”. Detta samtidigt som en strukturförändring av sällan skådat slag pågår, då det välfärdssamhälle som sprang fram ur arbetarklassens kamp hastigt monteras ned och dess resurser, som tidigare återinvesterats i samhället, nu närmast skänks bort till de aktörer som ständigt är på jakt efter mer profit.

Jan Björklund, och för den delen borgarna i övrigt, spelar ett mycket uttänkt och skickligt spel där man ger sken av att vilja förbättra situationen för både lärare och elever och dessutom skaffa sig mer inflytande över skolan, samtidigt som man absolut inte vill befatta sig med det som egentligen behövs för att styra upp skolan: Mer resurser till elevstöd, avlastning av lärare, meningsfulla aktiviteter m.m. samt mer detaljstyrning av de resurser som finns i skolan idag, så att de i mindre omfattning går till aktievinster och marknadsföring. Se till strukturerna, inte individerna!

Barnfattigdomen ökar i Sverige

Enligt en färsk rapport från Rädda Barnen ökar barnfattigdomen i Sverige stadigt. Överrepresenterade grupper är, förutsägbart nog, barn till ensamstående föräldrar och föräldrar med utländsk bakgrund.

Denna ökning har skett trots att Sveriges ekonomi överlag går bättre än på länge, vilket vi bland annat kan se i att BNP per capita har stigit rejält under 2000-talet. Det går tydligt att se en ökad polarisering mellan den rikaste tiondelen av befolkningen och den fattigaste tiondelen. Det står även klart att det gamla samhällskontraktet, välfärdsstaten, håller på att sägas upp till förmån för en ny, betydligt hårdare, modell.

Som lärare kan det ibland vara svårt att se hur barnen man har hand om har det ekonomiskt hemma. De allra rikaste kan man oftast se, men många som kommer från ett fattigt hem har utvecklat “försvarsmekanismer”, som till exempel att sjukskriva sig när pengar till klasskassan ska in, eller att undvika att tala om vad man gjorde under sommaren. Allt för att undvika att bli stigmatiserade som just fattiga, vilket man ju som barn är mycket medveten om kan leda till mobbning och utfrysning. Här kan man ju som vuxen reager med moralisk indignation mot barns mobbning, men då glömmer man att det resonemanget ligger i linje med den absurda synen som verkar sprida sig i samhället idag att den som är fattig främst har sig själv att skylla, och att fattigdom går att komma ifrån om man bara kämpar.

Det är talande för samhällsklimatet idag att Sveriges riksdag har lagstiftat mot diskriminering på grund av etnicitet, funktionshinder, kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning samt ålder men inte på grund av klass, vilket torde vara av minst lika stor vikt, om än inte större, för människors förutsättningar, hälsa, välbefinnande och inte minst, livslängd.

Eller, som Rädda Barnen skriver:

“Studier har tydligt visat på samband mellan fattigdom och till exempel utbildningsresultat, etablering på arbetsmarknaden, hälsa, mobbning och trygghet i det egna bostadsområdet. Allt sådant som har avgörande betydelse för varje barns möjligheter att utvecklas och styra över sina egna liv.”

Rent statistiskt borde var 9:e elev i varje klassrum komma från ett fattigt hem, men så enkelt är det inte, då skillnaden är väldigt stor mellan kommunerna. I Täby kommun är 3% av barnen fattiga medan motsvarande siffra för Malmö är 31%. Vilken kommun som här har den minst ansträngda budgeten för socialvård och mest pengar över till skolverksamhet låter vi stå osagt.

Så, vad är då lärarens roll i detta? Eftersom klassamhället är en realitet och något som formar allas våras liv så måste detta givetvis vi lärare lyfta fram det och förklara bakgrunden till att alla inte har lika mycket pengar. Detta givetvis utan att peka ut enskilda elever i klasserna. Försök att undvika klasskassor, insamlingar och alla typer av aktiviteter där eleverna eller deras föräldrar förväntas bidra med egna pengar. Propagera mot skolresor som inte alla ges möjlighet att utan egen kostnad delta i. Berätta för eleverna om hur lite vissa famljer faktiskt har att leva på och jämför detta med vad, exempelvis, en ny Iphone kostar. De elever som kommer från fattiga hem vet ju givetvis redan om allt detta, men det kan ändå vara skönt att veta att man inte är “onormal” och att ens situation beror på något större än bara föräldrarnas misslyckande.

För att avsluta med Lars Carlssons, Rädda Barnens Sverigeprograms chefs, ord:

“Rädda Barnens analys är att Sverige inte tar Barnkonventionen på allvar. Vi menar att det är ett brott mot artikel 4 att inte agera för att motverka barnfattigdomen i Sverige. Artikel 4 går ut på att alla
länder, till det yttersta av sina resurser, ska vidta åtgärder för att genomföra barnkonventionen. Det ska tolkas som att högre krav kan ställas på rika länder när man ska genomföra de rättigheter som är
beroende av ekonomiska resurser.

Sverige har utan tvekan de resurser som behövs för att se till att inga barn diskrimineras och marginaliseras på grund av sina föräldrars ekonomiska ställning. Men istället medverkar den ekonomiska
politiken till att utestänga barn från självklara rättigheter.”

Så cementeras klassamhället

Enligt en färsk undersökning från SCB rasar andelen elever som klarar kraven för att få gå vidare från grundskolan till gymnasiet.

Detta är givetvis djupt oroväckande, men en logisk konsekvens av att skolornas ekonomi  sedan länge inte har bestämts utifrån behov utan istället utifrån antal elever.  Då eleverna i olika skolor rent faktiskt har olika behov så har detta i viss mån reglerat utifrån “socioekonomiska anslag”, även om dessa har sett mycket olika ut i landets olika kommuner.

I Stockholm har den borgerliga majoriteten aktivt arbetat för att minska dessa socioekonomiska anslag, och ser man till detta samtidigt som man ser till den nya gymnasiereformen så tornar en tydlig bild fram av vad som närmast verkar vara en medveten plan för att cementera det rådande klassamhället.

De elever som inte klarar de nya, hårdare intagningskraven för de nationella programmen skall slussas in i introduktionsprogram som främst verkar vara formade för att få in dem på yrkeslinjer. Detta i samband med försämrad vuxenutbildning verkar vara en struktur speciellt framtagen för att reproducera dagens klassammansättning även i framtiden. Är kontentan av borgarnas tal om möjlighet till självförverkligande och valfrihet alltså att man skall göra sina viktigaste val i livet i högstadiet? Eller handlar det återigen om att man helt enkelt väldigt noga bör överväga var och av vilka man ska bli född?